Erla S. Haraldsdóttir ifrågasätter den romantiska konstnärsrollen i bilder som utmanar myten om gudomlig inspiration. Sara Arvidsson har sett hennes utställning.

För Erla S. Haraldsdóttir är den gudomliga inspirationen – kreativiteten som plötsligt hemsöker människan och får henne att spotta ur sig verk efter verk – en tacksam myt att utmana.

Målningarna i hennes utställning Genesis som visas på Konstepidemins galleri baseras på bilder från ”Den isländska teckningsboken” – den enda skandinaviska medeltida bildsamlingen av sitt slag som finns kvar idag. I den återfinns illustrationer av skapelseberättelsens sju dagar, som de beskrivs i de monoteistiska, abrahamitiska religionerna. Genom att nitiskt schematiskt återberätta skapelseberättelsen och sampla element från konsthistorien, som exempelvis William Blakes akvarell ”Den gamle av dagar” och egyptiska reliefer, ifrågasätter hon den romantiska konstnärsrollen och föreställningen om ett autonomt system.

Grönska, glittrande vatten, fåglar och fiskar målas i tjock olja på duk och målningarna skildrar skapelseberättelsens dagar. Verket som visar den sjunde dagen avviker: den har en samtida ton och avbildar konstnärens vilande kropp i en säng i en vardaglig miljö.

Ovanstående målningar är intressanta, inte minst ur en konceptuell synvinkel, men jag blir mer tagen av en serie skissartade akrylmålningar som målats direkt på väggen i galleriet. I dem återkommer de bibliska dagarna fast denna gång gestaltas de i ett både luftigt och platt ikonmåleri, där Guds hand ständigt skymtar i form av en spöklik siluett.

Sviten Spill har målats med färger som blivit kvar på konstnärens palett.

Sviten Spill är abstrakt och har målats med färger som har blivit kvar på konstnärens palett, efter att de illustrativa verken fullbordats. De skapar en verkningsfull kontrast som inte bara är estetiskt effektfull: abstraktionerna hänvisar till modernismen och dess övertro på konsten som en öppning till det gudomliga i en sekulariserad tid. Haraldsdóttir visar på ett fyndigt sätt hur en tendens kan vandra genom åren och anta en förrädisk annorlunda skepnad, något vi även kan se på andra håll, inte minst i politiken. Konsten är en en smältdegel och inte en gåva som har skänkts till människan från en allenarådande Gud, tycks hennes konst vilja säga. I och med detta omkullkastas också de patriarkala strukturerna som är grundpelare i de monoteistiska religionerna, i genikulten och den västerländska konsthistorieskrivningen. Det är ljuvligt att se.

Sara Arvidsson