MAKE A PAINTING OF TREES GROWING IN A FOREST

Fritt översatt på svenska är utställningens titel– Gör en målning av träd som växer i skogen. Det är en instruktion till konstnären Erla S. Haraldsdóttir som hon fick av en okänd ande vid en vandring i en skog i Maine i nordöstra USA, på gränsen till Kanada. I instruktionen ingick också en fortsättning– skapa ett rum mellan träden. Instruktionen tog hon med sig och hon arbetade sedan under en längre tid med att göra en målning som svar på instruktionen, en målning vi nu kan ta del av i utställningen. På motsvarande sätt har alla målningar i utställningen en upprinnelse i olika typer av instruktioner från vitt skilda håll. Just den här kanske är den mest ”andliga”, men en instruktion kan lika gärna komma till uttryck i ett mejl från en vän. Ibland är instruktionen mycket specifik, ibland väldigt öppen. Den kan också innebära att flera verk målningar måste göras, som en serie. Poängen med denna metod är att konstnären aldrig behöver fundera på vad hon ska måla; hon har omedelbart tillgång till en plats, ett fenomen, en begränsad värld att utgå ifrån. Begränsningar skapar kreativ frihet samtidigt som variationen i instruktionerna hela tiden genererar nya utmaningar. Hon gör instruktionen till en mission på måleriets premisser. Kraften i att ta en enkel instruktion på allvar har länge utnyttjats av konstnärer, allt från surrealisten André Bretons regler för att få tillgång till det omedvetna, till konceptkonstnärer som Yoko Ono med sina anspråkslösa men poetiska uppmaningar.

I många fall innebär en instruktion med nödvändighet att Haraldsdóttir också måste göra omfattande researcharbete för att hitta den konstnärliga lösningen på densamma. Målningarnas referenser blir därigenom en viktig del av måleriarbetets process och utgör en bärande del i det slutgiltiga uttrycket. I målningen Angels What Are They finns till exempel referenser till ett bronshuvud från Benin, den hellenistiska skulpturen Nike från Samothrake och Marcel Duchamps Rotoreliefs från 1935. Det behöver man inte veta för att uppleva målningarna, men målningarna vecklar ut sig och blir större om man också lär känna dess olika referenser, inte minst till annan konst.

I den bok om Erla S. Haraldsdóttirs arbete som utgivits i samband med utställningen på Kalmar konstmuseum berättar hon om en viktig visuell upplevelse från sin barndom. Tillsammans med sin pappa såg hon Walt Disneys mest ambitiösa men på sin tid minst framgångsrika film Fantasia, om och om igen. Framför hennes ögon bevisade Disney att i en tecknad film kan vad som helst hända, verkligen de mest otroliga saker. Det är med samma känsla hon idag tar sig an måleriet– med en instruktion och en vit duk kan äventyret börja! Lika viktigt som målningarnas innehåll är målningens materialitet. Haraldsdóttir ser målningarna som tredimensionella objekt där pigment och bindemedel har betydelse, både i kraft av sina fysiska egenskaper och som bärare av illusion. Varje yta på målningarna är därför noggrant utmejslade, i varje del ligger timmar av färgexperiment nedlagda. Intimiteten i en närläsning sätts i kontrast mot den visuella kraften på längre avstånd.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort varm tack till Erla S. Haraldsdóttir. Det är en glädje att arbeta fram en utställning tillsammans med en konstnär med så stor integritet och en helt igenom professionell inställning till konstnärskapet. För en svensk publik introducerar därmed Kalmar konstmuseum återigen ett konstnärskap vi inte visste vi verkligen behövde. I boken använder Haraldsdóttir ett citat av Freud som belyser just detta onödiga behov:

“Skönhet har ingen uppenbar användning; det finns heller inte någon tydlig kulturell nödvändighet för den. Ändå skulle civilisationen inte klara sig utan.”

Bengt Olof Johansson, museichef och utställningens curator
—

Ett särskilt tack till Listasafn ASÍ, Reykjavik och dess museichef Kristín Guðnadóttir samt Jonatan Habib Enqvist för inlån av verk till utställningen.