Den första utställningen i Galleri Rotors nya lokaler på Vasagatan/Teatergatan är en porträttsamling. Men inte porträtt i någon traditionell bemärkelse. Måleriet och porträttet löper som en röd tråd i fokus genom hela konsthistorien. Det är mycket vi tycker oss kunna utläsa av ett ansikte. Vi tror kanske att fotografiet kan ge oss en idé om en persons inre liv, men fotografiets förmåga till det gör många gånger halt vid ytan. När vi ser fotografier av oss själva är det till exempel sällan vi tycker att de skildrar oss som vi verkligen ser ut. Detta tror jag är några av anledningarna till att Erla S. Haraldsdottir har antagit utmaningen att utgå från fotografier för sitt porträtterande, men sedan valt måleriet som uttrycksform. På Galleri Rotor visar hon elva porträtt av unga kvinnor i sin bekantskapskrets. Hon har tagit många fotografier på vardera person och sedan valt ut ett som hon tycker är representativt eller träffande för just den personen.I måleriet finns en frihet som inte finns i fotografiet. I ett målat porträtt kan konstnären göra de tillägg som saknas i fotografiet. Med vilken rätt? Kanske har måleriet en möjlighet i att ge betraktaren en ”sannare” bild av den porträtterades personlighet. Den irländske målaren Francis Bacon lyckades fånga större delar av personligheten genom att skildra sina avporträtterade i en slags rörelse, som om han inte fokuset stilla. Picasso målade av Gertrude Stein menande att hon inte såg ut så då, men att hon skulle komma att se ut så. När jag besökte Erla S. Haraldsdottirs utställning var det en liten kille i åttaårsåldern som genast sade: ”Men där är ju Cecilia!” Han lät förtjust förvånad över att ha egna referenser på en konstutställning, vilket också pekar på målningarnas porträttlikhet. De flesta är porträtterade med sidan, eller halva sidan mot betraktaren. Det är bara få som är porträtterade en face, rakt fram ifrån, vilket anses vara det mest ofördelaktiga för modellen eftersom asymmetrin i ansiktet då är som tydligast. Mot den enfärgade bakgrunden ser en del av personerna ut att titta upp och in över tavelkanten, andra intar på ett självklart sätt sin plats på duken. De färger Erla S. Haraldsdottir valt för bakgrunden och kläderna i porträtten kontrasterar ansiktenas men skapar också en stark förankring i just vår tid, kanske också i tiden för Haraldsdottirs och hennes porträtterades barndom och uppväxt. Porträtten drabbar mig.

Personerna på dukarna har en närvaro som gör att jag har svårt att slita mig från deras blickar och lämna utställningen. Haraldsdottir skapar en stämning i rummet som kanske bara kan åstadkommas genom konstnärens tillägg.Några av personerna ger uttryck för ett känsloregister eller ett tillstånd som verkar särskilt sårbart eller blottat och det är också de bilderna jag särskilt fastnar för. Deras blickar är öppna för världen och möter mig som betraktare. Kanske skulle man kunna säga att Erla S. Haraldsdottir letar efter eller prövar sin identitet som kvinna och konstnär genom att söka sig fram i de avbildades anleten, deras bakgrund och känslomässiga tillstånd. I likhet med den tyske fotografen Thomas Ruff skildrar hon unga människor men inte för att som Ruff visa personerna i form av ansiktets yta i passidentitetens skugga, utan snarare som en kommentar till ytligheten och som bevis för personlighetens eller måleriets seger över ytan.